I Am.

I have lived since 1994.
On paper and screens are the digits of any product. A stretch code.
That's me. In man's eyes.
The definition of my subsistence in the eyes of mother universe may well be compared to anything. In the order for me to be a part of something.
Also find me at julialuna.devote.se

Så… I går dog du.
Stilla i mammas armar framför en brasa som vägrade brinna. Jag sa det till henne, “sätt dig framför brasan, han är iskall”
Jag gick ned dit och fann dig sittandes där med benen utsträckta framför dig, med en blek liten kille i knät framför en brasa som inte brann.
Du håller på att gå i bitar, du var så liten och verkade inte förstå dig på döden när du klappade och pratade med honom som om att han skulle resa sig, skaka på sig försynt och se på oss med den där högfärdiga men ändå förudmjukade blicken för att sedan gå sin väg… och vara sig själv igen.
Jag förstår dig, jag förstår hur svårt det är att ena dagen se en så älskad och frisk individ som dagen därpå bara är ett tomt skal som man förgäves greppar i panik efter någonting inuti… Efter allt fantastiskt som någonsin kunnat vara samlat i en liten guldig kattkropp…

Du ska veta att jag ville gå i bitar med, du sa “varför sker aldrig några mirakel?”

Mirakel sker, Holger var ett av dem, vi fick ha honom hos oss i några fina år och han har gett så mycket. Jag ska säga det här till dig när vi ses igen. Vi har båda två en kantig sten av saknad i hjärtat nu, men det är så, hjärtat ska fyllas med sånt som känns. Eller hur?

VI begravde dig vid jordgubbslandet, jag stannade kvar sist och la stenar i en cirkel kring dig, jag hoppas att det en dag växer vårlök runt.
Tack för de fina åren, de var inte många men du gjorde dem speciella min vän.

(Source: aut0soterism, via dreadedboy)

serene-willow asked: thank you for following back. You are amazingly beautiful!

My pleasure :) 
You are! and your ferrets are completely adorable.

Hösten i bröstkorgen.

Den här dagen har världen samma färg som teckningarna på de bröstkorgsbeklädda damerna som ligger utspridda här, någon slags ojämnt sörja i mjölkigt grå ton. Jag kan se grantopparna på andra sidan sjön, de är suddiga av dimman där dem möter himlen.
Kroppen min är likadan, disig och suddig där den möter hjärnan. Som om att tankarna och agerandet i en övergång, inte utförts, utan passerat förbi som ett stråk av svart/vita nyanser.  

SKIT.

När jag skriver detta känns det som om att jag inte längre vet om någonting verkligen är fel eller om jag bara låtsas göra mig till för att det ska kännas bättre att känna sig så konstig. Hur som helst så känns det bättre.
Att se meningarna framför sig än att låta dem bryta ned en inuti… 

I now have bangs O.o @Julialuna.devote.se